Varje vecka träffar jag ungdomar som hoppat av skolan. Jag har förmånen att få ta del av deras berättelse över åren i skolan, till att slutligen vara en avhoppare/hemmasittare. Berättelsen som leder mig på vägen till ett misslyckande, är ungefär densamma för varje ung människa jag träffar.
De berättar allt från nyfikenhet, glädje, lek med kamrater, att läsa och räkna, till att inte riktigt hänga med i tempot i något ämne, känslan av att komma lite efter, be om stöd, inte få stöd, ha stöd, mista stöd, till att känna sig dum, korkad, till att vara den som är misslyckad och då kommer också orden som beskriver känslan av utanförskap. De jag möter har kämpat med att hinna med, passa in och vara som alla andra under lång tid. Oftast har de flera år bakom sig med en ångestproblematik som över tid har utvecklats till ett socialt undvikande. En stor del av de jag möter borde under en tid varit helt eller delvis sjukskrivna från skolan, i stället för avhoppare, och ha möjlighet till rehabilitering. Tyvärr ses sällan skolmiljön på så sätt som en arbetsplats för eleverna, utan bara för lärarna.
Till er unga fina vackra människor vill jag säga med all ödmjukhet och stor beundran: Superhjältar! Du har tagit ett beslut som du med all rätt ska ta. Om skolan är en miljö som påverkar ditt psykiska välbefinnande till den grad att du mår skit av att vara där, så ska du inte vara där. Jag säger det till dig och jag säger detsamma till varje vuxen jag möter som är på en arbetsplats där de mår skit. Ingen skola, inget jobb är värt en utmattning, en depression och aldrig någonsin ditt liv. Du fattar det, men det verkar som om ingen annan förstår att det du försöker göra genom att undvika skolan och slutligen ditt avhopp är att rädda ditt eget liv.
Jag träffar er fina underbara unga Superhjältar, ibland direkt efter du hoppat av men oftast allt för många år efter ditt avhopp. Du har ingen stor tilltro till dig själv, till din förmåga eller till en plats i arbetslivet. Du drömmer om ett jobb att gå till, om ett hem och en familj med partner och barn, likt många andras drömmar, men du tror inte att du har någon framtid. För vid ett avhopp så är det några väl valda ord som vi vuxna gärna passar på med att skuldbelägga den unge med och som suger ut varje gnutta av framtidstro ur den unga människan som kämpar för sitt liv: Du måste gå i skolan, för annars har du ingen framtid. Men vi borde kunna vara helt eniga om att det är bara döda människor som inte har en framtid. Alla andra har det. Även Superhjältar!
Käthe
