inte ensam aldrig glömd

Våldtagen och Hatad

Jag gissade inte rätt. Det kostade. Han såg ut som en vanlig pappa. Inte som min. Honom har jag aldrig sett. Han bara försvann. Jag gissade inte rätt. Det kostade.

Om jag inte kan gissa rätt, hur ska jag då kunna veta? De borde inte få se ut som pappor, träslöjdslärare eller vänner. De borde bära en särskild fluga eller en grön prick på kinden. De borde ha elaka ögon. Kanske en kluven tunga, på riktigt och inte som en metafor. Det är svårt att se metaforer.

och jag hatar rött läppstift

Drar nagelborsten längst insidan av mina lår. Huden lyser som rött läppstift. Jag har hört att flickor som jag ska göra så. Skrubba sig med en nagelborste för att få bort känslan av att aldrig bli ren. Jag borde känna mig skitig. Jag vet det. Det har jag också hört. Men jag är mest förbannad. Det har inget berättat om. Att man kan vara arg som fan.
Nä, flickor som mig, ska känna sig skitiga och värdelösa och aldrig bli människor igen.

Aldrig bli människa igen. Vad blir jag då? En människa som inte är en människa. Blir jag galen, som Djungelmannen, han som pratar för sig själv och rotar i soporna utanför korvkiosken. Han som alla är rädda för. Eller som hon Drottningen, som har konstiga kläder och ja, pratar för sig själv. Ska jag börja prata för mig själv?

Jag är inte som andra, tydligen. Inte längre som andra. Det är sant. Från och med nu tillhör jag de där som har blivit … ja, du vet. En av dem, som ingen vill tillhöra. Det är jag.

12 år och stämplad i pannan.
Då börjar jag packa för att flytta,
dit ingen vet.
Där stämpeln flyttar in i själen,
dit ingen ser.
Med hemlig identitet
likt Fantomen
fast tvärt om.
När inte utsidan ska döljas,
utan
med masken
ständigt
bärandes

insidan.

och jag hatar rött läppstift.

likt fantomen men tvärtom

hjärtaEn pojke berättar för mig om en äldre vän. Ibland vet man inte förrän efteråt vad man varit med om. Så var det för pojken. Han förstod efteråt. Det kände han skuld för. Det gjorde mig ledsen. Annars så blev jag mest förbannad, igen. Kanske behöver världen arga kvinnor. Kanske inte. Han behövde mig.

hjärtaHon säger att ingen får veta. Då kommer hon att bli hatad på Flashback, få hemska sms och bli utstött, ensam, övergiven. Andra hatar sådana som henne. Som tillhör dem som ingen vill tillhöra. Hon är inte säker på att hon skulle orka det. Kanske skulle hon ta livet av sig då. Om hon blev hatad, för något hon inte kan hjälpa. Hon vill inte dö och därför får ingen veta. Hon maskerar själen och lämnar mig. Inom henne spejar rädslan för att bli avmaskerad, avslöjad och för att bli uppäten av vargarna. De människoätande vargarna, som döljer sig på nätet. De som kan döda henne. De som kan vara mer dödliga än en våldtäkt.

hjärtaHon försöker förstå, det som inte går att förstå. Ingen kommer att tro mig. Tro att en helt vanlig kille i skolan skulle göra så mot en tjej. Nä, då är det mitt eget fel. Då blir jag hatad. Jag vet hur det fungerar. Vi tjejer ska inget säga. Så är det bara. Vi ska inget säga. Hon sitter kvar, tittar mig i ögonen, som om jag har svaret. Anmäl, säger jag. Hon skakar på huvudet. Vågar inte, svarar hon. Jag blir hatad!

Jag gissade inte rätt. Det kostade.

sexuella övergrepp våldtagen

Jag tänker att jag måste berätta om mig som 12 år. Jag måste göra det för deras skull. För alla de som kommer efter mig. För att de inte ska behöva maskera själen. Om jag bara kunde säga orden. Men jag är ledsen. Det är så svårt. Du förstår …

… jag lovade mamma att aldrig berätta.
För att inte bli bortlämnad.
För att inte bli utstött.
För ett bättre liv.
Jag lovade mamma!

Jag lova!

Men när Fantomendräkten sitter allt för tajt om kroppen och hindrar mig att dra djupa andetag, då prövar jag ibland. Snor in mig i ord som ska berätta något om mig.

”Känner du skuld?” frågar en vän när jag berättar det i ett försök att avmaskera min hemliga identitet.
”Nej!”
”Många gör det.”

Nu känner jag skuld över att jag inte känt skuld. Är jag konstig som inte känner skuld. För att jag aldrig förstått varför jag har någon skuld i det som hände. Borde jag känt skuld hela tiden. Jag som burit skammen och inte skulden. Nu kommer skulden och inom mig. Undrar om det ska vara så. Reagerar jag rätt nu? Kan någon svara på det? Hallåååååå!

“Ni hade inbrott”, säger jag
“Ja, hemskt”, svarar hon.
“Känner du skuld?”
”Nej! Klart jag inte gör”, säger hon förvånat.
”Många gör det.”

namaste
käthe

Jag har skrivit boken I varje liten del vill jag inte likna dig där övergrepp och våld berättas genom Anna och hennes mammas tankar och känslor, och vi får del av hur händelserna i deras liv påverkar deras livsval. Jag har en önskan att genom boken förmedla den inre kraften varje människa besitter, även om boken främst handlar om kvinnors styrka och mod. #ivarjelitendelviljaginteliknadig

#inteensamaldrigglömdhttps://inteensamaldrigglomd.se    Kampanjen Inte ensam aldrig glömd markerar att den som faller offer för sexuella övergrepp inte är ensam och heller aldrig glömd med sin historia. Kampanjen ska öka medvetandet kring vilka konsekvenser ett övergrepp får.  #inteensamaldrigglömd
Kampanjen finns även på facebook: https://www.facebook.com/inteensamaldrigglomd

Från och med början av 2018 kommer jag att hålla föredrag om att leva helhjärtat i möten med oss själva och andra, om bemötanden, om våra barns psykiska mående, om sexuella övergrepp, om det svåra med att leva och om vilja att falla ner och dö, men även om intuition och livskraft. Ett liv och närmare 20 års arbete med barn och ungdomar lämnar jag tillbaks till er som vill lyssna helhjärtat. Ger också handledning till arbetsgrupper, gör workshops kring svåra samtal såsom “jag har blivit våldtagen, jag vill dö”. Jag gör föredrag för stora samlingar av intresserade; allmänhet, pedagoger, företag, föräldrar… Jag gör även hemma hos sittningar där jag inleder ett samtal kring det boken handlar om, livets svåra situationer, bemötande. I samband med det så har jag boken till försäljning. Så samla ihop en grupp intresserade, kontakta mig så sprider vi stöd och omtanke kring oss själva och de som behöver det lite extra. #prataomdet

För kontakt: kontakt@katheivarsson.se

Skriv gärna!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: